Mr. Blue Fox – Jori Isomäki - del 1

Skriven av Mårten Andtbacka

tisdag, 07 juli 2020 18:19

När man nämner Innebandyföreningen Blue Fox runt om i Finland är det alltid två namn som dyker upp, Johnny Ojala och Jori Isomäki. Johnny Ojala gjorde vi en liveintervju med på Instagram för några veckor sen och här presenterar vi nu en intervju med Mr. Blue Fox – Jori Isomäki. Intervjun är så pass lång att vi delat upp den i två delar.

Jori Isomäki med ett leende på läpparna under en match i Stjärnhallen.
Foto: Glenn Hägg

Kan man kalla Jori Isomäki för annat än Mr. Blue Fox? Han var med från första säsongen av seriespel och han är ännu idag aktiv som en del av tränarteamet för föreningens representationslag. När jag bokar en intervju med Jori frågar han om vi kan ta den i samband med Blue Fox herrarnas träning. När jag kommer till Stjärnhallen håller Jori och Robin Holländer på att förbereda kvällens träning medan spelarna värmer upp. När Jori är klar frågar han om vi ska sätta oss på läktaren.

Jag ber Jori berätta hur han kom med i Blue Fox eller Kovjoki UF som det hette på den tiden.

- Det började nog med de innebandyturneringar som tredje ringen inom SÖU (Svenska Österbottens Ungdomsförbund) ordnade i Idrottsgården i Nykarleby. Jag minns att vi pojkar från centrum representerade NUFS II. Vi var kanske 13-14 år och platsade inte i NUFS första lag säger Jori med ett skratt.

- Jag minns att vi spelade match mot Kovjoki UF och vi var nära att vinna. Jag tror att Kovjoki kanske vann till slut med ett eller två mål. Efter matchen kom Torolf ”Turbo” Käld och pratade med oss och frågade om vi skulle komma med och träna med Kovjoki.

Jori Isomäki under en träning i Idrottsgården 1990.
Foto: Jakobstads museum

- I början var det SÖU:s turneringar som vi deltog i. Om man vann tredje ringens turnering gick man vidare till finalturneringen med lag från hela svenska Österbotten.

- Något år senare (1989) anmälde Kovjoki UF ett lag till innebandyförbundets serie och det var spännande. Jag minns att vi åkte med egna bilar till matchorter som Tammerfors och Tavastehus. En intressant detalj var att vi startade från lite olika ställen. Ibland kunde det vara från kyrkan och ganska ofta från Mats Åström som bodde på Badhusstigen. Jag minns också att Turbo ofta hittade på olika galna grejer, som till exempel att vi tävlade i vem som vågade köra längst på vänster sida av vägen. Turbo hade alltid glimten i ögat och han är nog den person som påverkade mig mest i början av min karriär.

- En annan person som hade stort inflytande i början var Richard Ahlskog. Han var vaktmästare på idrottsgården och han öppnade, till skillnad från sin föregångare, dörrarna för oss ungdomar. Vi fick spela hur mycket innebandy vi ville på kvällarna i idrottsgården. Ibland deltog han själv också och när han var borta dyrkade vi upp låset med en klädhängare. Om han senare på kvällen kom till idrottsgården blev han aldrig arg utan han var bara glad att vi lyckats ta oss in.

- I början av karriären spelade jag alltid anfallare och oftast tillsammans med Turbo och Andreas ”Antta” Haglund. Vi var nog en rätt så bra anfallstrio.

Uppe från vänster: Torolf "Turbo" Käld, Olav Hermanson, Robert Hellström, Jori Isomäki, Mathias Nylund och Andreas "Antta" Haglund.
Foto: Jakobstads museum

Det är välkänt att Jori varit en multisporttalang. Han har spelat ishockey i division 1 och i FM-serien för A-juniorer, fotboll i division 2, men även tennis.

- Det är inte så många som känner till att jag är ÖID mästare i dubbel tillsammans med Antta. Tennisklubben i Nykarleby hette TK Smash och vi tränade på somrarna i Nykarleby och på vintrarna i Jakobstad.

- Fotboll spelade jag i NIK och vi pendlade mellan division 2 och division 3.

Sin ishockeykarriär inledde Jori i Muik Hockey.

- När jag började i det finska högstadiet i Jakobstad flyttade jag till Centers. Säsongen 1992-1993 fick jag chansen att spela några matcher med Centers-IFK som då spelade i division 1. Det var en häftig tid med mycket publik och derbyn mot Vasa Sport.

Säsongen 1992-93 fick Jori prova på spel i division 1 med Centers-IFK som senare blev Jeppis Hockey.
Foto: Urklipp från Jakobstads Tidning

- Efter säsongen tog Rauman Lukko kontakt och ville att jag under min militärtjänstgöring skulle komma till Raumo och spela med deras A-juniorer i FM-serien. Det var tre spelare från Vasa och så var det jag som flyttade dit. En av spelarna från Vasa var Mikko Manner som numera är tränare för Kärpät i FM-ligan.

När jag ber Jori välja ut den bästa spelaren som han spelat ishockey med så blir han tvungen att fundera en stund.

- Det där var en bra fråga. Jag tror ändå att jag väljer Jan Sandberg och Niklas Rosenqvist. Vi bildade kedja i Jeppis Hockey och det var en kedja som fungerade riktigt bra.

Hur är det då på fotbollssidan, vem är där den bästa spelaren du spelat med?

- Där måste jag säga Craig Ramsay. När han kom till NIK var han faktiskt bra.

Ännu 1996-1997 prioriterade Jori ishockeyn framom innebandyn. Det ser man klart och tydligt om man kollar på statistiken här under.

Vad var det som gjorde att du prioriterade ishockeyn. Hade du större ambitioner när det gällde ishockeyn?

- Det har nog aldrig varit ambitionerna som sporrat mig utan det var helt enkelt så att det var roligare med ishockey. Det var helt enkelt det att jag tyckte bättre om ishockey. Trots det var det så att mina bästa kompisar från fritiden spelade i Blue Fox. 1996-97 kom jag med först till slutspelet i innebandyligan och den stämning som vi fick uppleva i Runebergssalen var något som avgjorde att jag säsongen efter valde att satsa på innebandyn.

Blue Fox säsongen 1997-98. Jori andra från vänster i övre raden.
Foto: Jakobstads museum

Blue Fox spelade i landets högsta serie under fem säsonger 1995-2000. Vad var det som gjorde att Blue Fox sen föll ur innebandyligan?

- Det berodde nog helt klart på träningsmöjligheterna. Vi tränade fyra mot fyra i idrottsgården i Nykarleby (det som nu är Lilla Björn i Stjärnhallen). Vi klarade inte av att spela matcher på stor plan. Sen var det svårt att lyckas när det var så mycket som var beroende av spelarna själva. Vi körde sargen från Nykarleby till Jakobstad inför varje hemmamatch och vi byggde läktare.

- Jag minns hur det skapade irritation i laget om någon var försenad till match och inte hann hjälpa till med att bygga sarg och läktare. Det var inte optimalt att ladda upp med irritation i truppen.

Trots att Blue Fox degraderades blev Jori kallad till landslagsläger inför innebandy-VM 2000 och han fick även en plats i den finländska VM-truppen.

- VM spelades i Norge och jag bildade som nykomling backpar med Petri Huttunen. Han var lite äldre än mig och ansågs på den tiden vara en av de bästa backarna i landet.

- Vi bodde på ett hotell som var alldeles bredvid matcharenan. Jag minns känslan när jag och Janne Tähkä inför VM-finalen plockade ihop våra grejer i varsin plastpåse och gick till VM-arenan.

- Från den finalen minns jag att Sverige var klart bättre och att de var rättvisa vinnare.

Eftersom Blue Fox degraderats till division 1 valde Jori att flytta till Nurmon Jymy.

- Situationen var ju faktiskt den att Blue Fox degraderades två säsonger i rad. Efter säsongen 1998-99 föll vi till division 1, men fick en friplats eftersom två föreningar slog ihop sig. Friplatsen kom på sommaren och då hade bland annat Johnny Ojala och Erno Tyni redan hunnit skriva kontrakt med Nurmon Jymy.

Jori valde alltså att göra samma flytt en säsong senare.

- Jag ville fortsätta spela i landslaget och då fanns det inga andra alternativ än att spela i ligan. Vi var en hel kedja med spelare från Blue Fox som spelade i Nurmo. Johnny Ojala, Daniel Wargh och Erno Tyni bildade anfallskedja, medan jag och Patrik Högstedt var backpar. I målet fanns dessutom Janne Manninen som också kom från Blue Fox.

- Vi hade ett bra lag och vår femma fungerade jättebra. Vi presterade bra och innebandy var enkelt.

- På den här tiden fanns något som hette Tähtipörssi i ligan. I varje match belönades tre spelare med tre, två eller en stjärna. Jag minns att jag efter säsongen var vid Torghallen och handlade när det plötsligt ringde i telefonen. Jag svarade och en röst i andra ändan berättade att jag vunnit Tähtipörssi och skulle belönas med 20.000 mark. Jag trodde att han sa fel och frågade om han menade 2.000 mark, men det var faktiskt 20.000 (vilket motsvarar ca. 4.400 € i dagens pengavärde). Det ordnades en kryssning efter säsongen och där delades checken ut.

Prissumman var även med dagens mått ovanligt stor, men Jori tror att det kunde ha att göra med att kvällspressen som stod för prispengarna trodde på innebandyn.

- Det kändes som att innebandyn var på gång att bli en av de stora publiksporterna vid den här tiden. Tyvärr tycker jag inte att innebandyn har utvecklats på det sätt som vi hade hoppats.

Lagbild med Nurmon Jymy 2000-2001. Jori tredje från vänster i första raden.
Foto: Nurmon Jymy

Nurmon Jymy fick under säsongen ekonomiska problem och valde att ge upp sin plats i innebandyligan. Jori blev därmed tvungen att söka ett nytt lag.

- Managern för OLS från Uleåborg hörde av sig och frågade om jag var intresserad. Jag svarade att om de kan tänka att ha mig som reissupelaaja (resespelare) så är jag med.

Det innebar att Jori bodde kvar i Nykarleby och deltog i träningar i Uleåborg inför hemmamatcher och i mån av möjlighet. Annars tränade han på hemmaplan med Blue Fox. När Jori gjort kontrakt kom han rätt så fort på att han behövde resesällskap och kontaktade Johnny ”Jope” Ojala.

- Jag kom nog ganska snabbt fram till att det kommer att bli en tung säsong om jag ska köra ensam till Uleåborg, så jag ringde till Jope och frågade om inte han också kommer med till OLS. Som tur var tackade han ja.

- Det blev en väldigt speciell säsong med massor av märkliga händelser. Ännu idag är det en säsong som jag och Jope ofta återkommer till. Jag minns speciellt en episod när vi skulle spela dubbla bortamatcher. Den andra matchen skulle spelas i Joensuu 18-tiden på en söndag. Jope skulle vara på jobb i Jakobstad kl. 6.00 på måndag morgon och vi meddelade att vi inte kan komma med till Joensuu utan att vi åker hem efter lördagens match.

- Managern meddelade då att han på söndag kör med personbil från Uleåborg ner till Joensuu och kör oss till Jakobstad och sen tillbaka hem till Uleåborg.

- Det tyckte vi lät som ett bra erbjudande. Efter match duschade jag och Jope snabbt och hoppade in i managerns bil. När vi kört en bit ringde de från bussen och meddelade att lagets dricka finns i managerns bil. Eftersom klockan var över 21 fick vi svänga om och leverera drickan till bussen. Efter att vi fortsatt tog det inte länge före managerna meddelade att han var så trött att han inte kan köra mera. Jag satte mig bakom ratten och körde hela vägen till Jakobstad, medan Jope sov i bilen.

Säsongen 2002 avslutades med ett hemma-VM som spelades i Hartwall arena och Jori var igen uttagen i landslaget. Tyvärr blev det ännu en gång silver.

- Det var häftigt att spela VM på hemmaplan. Det var grymt tryck i Hartwall arena. Ljudet var så otroligt att man inte hörde lagkamraterna på bänken.

- Jag tyckte att vi hade vittring på svenskarna i finalen, men jag kände att vi inte riktigt vågade spela ut. Vi hade kanske inte bästa laget, men vi var på gång.

Jori visar upp sin silvermedalj från Innebandy-VM 2002.
Foto: Jakobstads museum

Del två av intervjun publiceras inom ett par dagar. Där får du läsa om Joris sista VM-turnering, FM-guldet med SPV och hur han ser på sin nya roll som tränare i SPV.

Den andra delen av intervjun hittar du här: Mr. Blue Fox - Jori Isomäki - del 2