Minnen av Andreas Haglund

tisdag, 20 juni 2017 20:18

Torolf Käld, mångårig tränare, lagkamrat och vän till Andreas ”Antta” Haglund önskade dela några minnen om Andreas Haglund så jag ringde upp ”Turbo”. Vi har också fått tillgång till det tal som Nils-Johan Englund höll på Andreas Haglunds begravning och vi väljer att även publicera det.

Andreas Haglund i samband med SÖU:s innebandyfinal 1991 i Malax.
Foto: SÖU:s digitala arkiv

 

Torolf fick spela drygt 10 år som lagkamrat och oftast kedjekamrat med ”Antta”.

”Antta var en konstnär trots att han var en stor tävlingsmänniska. Han sökte alltid en konstnärlig väg att utmana motståndarna. Spelet tillsammans med Antta blev något större än en svettig kamp. Hans sätt att spela innebandy kan förliknas med en vacker tavla eller ett musikstycke. Inte felfritt, men fullt av gränslös fantasi.”

”Antta var bara 14 år säsongen 1988-1989 när vi började delta i olika turneringar. Han var liten till växten, men jag tror att han själv knappt visste om det. Han visade ingen respekt för de som var större utan utmanade dem.”

”Han hade ett enormt målsinne, det visar statistiken. Han var bra på att skjuta, men han kunde göra mål på alla möjliga sätt. Sen när han växte så tränade han hårt och hade en fysik så att han kunde mäta sig med vem som helst.”

”Hans spel var på den nivån att ibland förstod varken motståndare, medspelare eller publik vad som hade hänt under matchen.”

”Jag minns ett tillfälle från säsongen 1989-1990 när vi var på en turnering i Vasa. På plats var IBK Lockerud som på den tiden var världens bästa innebandylag. Vi kollade på deras match och jag sa att så här bra eller bättre än dem ska vi bli. Jag tror att Antta var den enda som riktigt kunde ta till sig det. För honom var det naturligt att bli bättre än Lockerud.”

Andreas Haglund i full fart i en match i december 1991.
Foto: SÖU:s digitala arkiv

Minnestal på Andreas begravning

Sommaren när jag skulle fylla 9, kan ha varit 10 också, så skulle vi få nya fotbollstränare till vårt lag. Vem, eller vilka, hade vi ingen aning om. Första träningen kom, och vi satt vid baracken vid Gamla plan i Nykarleby och väntade, nervösa och förväntansfulla. Vi hörde att några mopeder närmade sig, och såg två pojkar komma körande i varsin NIK-träningsdräkt. Det var förstås Jori, och Andreas.

Av träningarna den sommaren kommer jag inte ihåg så mycket, men jag kommer speciellt ihåg vad som hände efter en träning. Vi var några som stannade kvar och spelade lite längre. Innan det var dags att åka hemma fick vi sitta på med Jori och Andreas som körde runt med oss en liten bit på gamla plan. Det var häftigt!

Jag kommer också ihåg att från och med den sommaren blev Jori och ”Antta" alla spelare i vårt lags stora idoler.

Åren gick, och Andreas gick från att bli en idol till en lagkompis. Han blev inte bara en lagkompis för mig, utan också en god vän. Det är inte enkelt att som ung försöka ta plats, vare sig på planen eller i det som händer runt omkring i ett seniorlag när man är 16-17 år. Andreas gjorde det lättare för mig. Han sporrade mig och inspirerade mig. Han trodde på mig och det är något som varje ung människa behöver, någon som tror på dem.

Den sammanhållning som man uppnår i samband med lagidrott är speciell. Jag tror inte det finns något socialt sammanhang som direkt kan jämföras med den speciella atmosfär som råder i ett omklädningsrum med svettiga män efter en skön seger. Glädjen går nästan att ta på, liksom besvikelsen efter en tung förlust. Andreas trivdes verkligen tillsammans med sina lagkompisar, sina vänner. Man skulle kunna tro att vi såg tillräckligt av varandra i Blue Fox när vi varannan helg åkte på våra långa bussresor till bortamatcher eller samlades till hemmamatch och dessutom tränade flera gånger i veckan tillsammans, men så var det inte. Vi samlades också efter träningarna eller på lediga kvällar för att spela olika sällskapsspel eller så spelade vi kort eller tittade på sport på TV. Monopol kommer jag ihåg att vi spelade, samt ett spel som Kaj hade där man skulle hitta på förklaringar till olika ord. Rappakalja tror jag det spelet hette. Ofta samlades vi hemma hos Turbos, men också hemma hos Andreas, som så gott som alltid var med. Eller så satt vi och pratade vid idrottsgården i Nykarleby, inte bara om idrott utan om allt möjligt.

Andreas var inte bara en idrottstalang utan dess like, utan han var otroligt musikaliskt begåvad, som jag tror alla vet. Han kunde spela vad som helst på gitarr. Han skrev låtar, och jag kommer speciellt ihåg en låt han skrev tillsammans med Johnny Ojala på en bortaresa med Blue Fox som sjöngs flitigt.

Dessutom hade han ett räknehuvud av en sådan kaliber jag inte stött på hos någon annan. Han var så fylld av talanger att jag vågar påstå att ingen i det här rummet ens är i närheten vad gäller antalet talanger eller begåvningar.

Vi umgicks alltså flitigt under många år. Men när idrottskarriärerna avtog och vi båda kom att bilda familj och dessutom bodde på olika orter så blev det som de ofta blir, vi sågs inte lika ofta. Sista gången jag var hemma hos Andreas, och det är längesen, så sade Andreas hur mycket han hade saknat mig och Raine som då flyttat till Norge.

Idag är det vi, jag som säger att jag saknar Andreas. Jag kommer att sakna hans varma leende när vi ses. Sista gången vi sågs var runt påsk. Han berättade att han höll på och renoverade källaren, att han hade burit så otroligt tunga sandsäckar, och när Andreas beskrev dem så fick man verkligen känslan av att det var de tyngsta sandsäckar som någonsin sett dagsljus, och att jag skulle komma och hälsa på senast när källaren var klar.

Tack Andreas för alla otroligt fina minnen som vi delat tillsammans och det fyller mitt hjärta av sorg att det inte blir fler av dem.

Jag vill så gärna tro, och hoppas innerligt, att det finns ett liv efter detta. Jag tror och hoppas att när det är dags för mig att följa Andreas dit han finns nu, att han då sitter med sin gitarr i famnen, tittar upp och ler och säger:

- Morjens, he va längsaan.

Nils-Johan Englund

 

Bilderna är hämtade från SÖU:s digitala arkiv där det finns många klassiska innebandybilder.